(Kom ihåg att jag var tretton år.... illa....)

 

Inledning

 

Hej! Mitt namn är Lucia Mario och jag ska alldeles snart berätta om när jag blev hertiginna över ett sagoland i en stor sjö i ett bergrum i skogen och fick vara med om mitt livs (och kanske mänsklighetens) absolut största äventyr. Men nu ska jag inte säga för mycket. Låt mig i stället ta er tillbaka till dagen då alltsamman började...

 

Det var en helt vanlig fredagseftermiddag och jag var på väg hem från skolan. Jag kollade på klockan.

”Helvete! Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna duscha” viskade jag irriterat för mig själv på väg hem. Jag tog ut på stegen och raskade på. Jag var bra på det, att prata med mig själv. Det var lite som självterapi tyckte jag. Jag längtade faktiskt tills i kväll när jag skulle träffa William på biografen. Vi hade till slut gett oss för allas kommentarer och bestämt dejt på biografen samma kväll. När jag frågade var det mer som ett skämt men när han svarade att han gärna skulle göra det kunde jag ju inte backa ur. Jag tyckte ju inte illa om tanken på mig och honom tillsammans, det var bar det att jag inte ville riskera dit vi redan hade. Vi skulle se en fantasyfilm som jag hade valt för att inte öka spänningen. Nervositeten för kvällens händelser fick mig att börja småspringa för att hinna hem i tid.

Väl hemma skyndade jag mig in i duschen. Det hade lite olika effekt på mig, Jag blev lugn av det varma vattnet men med så mycket tid till mina tankar kom alldeles för många scenarior upp i huvudet, de flesta slutade (med hjälp av min förmåga att överdriva) med att någon utav oss flydde eller dog av sorg. När jag ställde mig framför spegeln efteråt blev jag nästan rädd. Jag hade glömt att ta bort min mascara i all hast så den hade runnit ut och fått mig att se ut som en blöt tvättbjörn. Jag suckade med en väldig kraft, inte för att någon hörde men det gav effekt åt mitt typiska I-landsproblem ändå. Sen gick jag till min privata walk-in-closet full med märkeskläder! Okay, nu ljög jag, jag har en pytteliten garderob med kläder från långt från exklusiva affärer. Men det hade inte hindrat mig från att fynda lite då och då. Mitt absoluta favoritfynd hittills var en kortärmad femtiotalsklänning med utsvängd kjol. Klassisk och krämvit. Jag vet att eftersom jag inte kände något speciellt för William borde jag kanske inte fixa till mig så mycket men, jag menar, vilken ung kvinna bortser från ett tillfälle att få klä upp sig? Jag la på mascara, kajal (jag undvek noga att återuppta tvättbjörnslooken vilket resulterade i att det bara såg överarbetat ut) och läppglans. Jag såg mig i spegeln. Jag hade ett speciellt utseende som jag var väldigt stolt över. Ett elegant, smalt ansikte med en rak näsa och höga kindben. Stora, vackra ögon med färgen av en djup sagoskog. Fylliga läppar som egentligen var helt fel i proportion till resten av mitt ansikte, vilket var inramat av svallande lockar (som kunde bli en sjuhelsickes fläta). Min slanka kropp hade tydliga kurvor och långa ben. Jag var väldigt glad att min pappa var en framgångsrik italienare och att min mamma var en vacker kvinna från Skottland. Och att mitt hår faktiskt kunde samarbeta var ingen fasansfull faktor det heller.

Jag vände mig om, nöjd över mitt verk, och hoppade till vid åsynen av min lillebror. Han hade tydligen kommit in och studerat mig i min djupa kocentration.

”tosyster fin” Sa han och log så att skrattgroparna i hans kladdiga kinder syntes.

”Tack Oliver” sa jag och lyfte upp honom ”Vill du också ha lite smink kanske?” Sa jag och nuddade vid hans näsa med puderborsten.

Han började fnittra och torkade demonstrativt av sig på näsan. Jag bar ut honom i det stökiga vardagsrummet vi hade på övervåningen. Det användes mest av min bror och hans kompisar när de spelade ologiska tv-spel. Just nu satt han och Tim i den mörka soffan och spelade något töntigt mördarspel. Tim och Simon vad två år äldre än mig och när jag satte ner Oliver vid sina leksaker tittade Tim upp och fick mig att himla med ögonen genom att säga:

”Ser bra ut hörru” Och blinka med ena ögat

”Bort med tassarna från min lillasyster Tim, annars kanske jag slår dig i verkligheten också” Sa Simon och knuffade retsamt till Tim i sidan.

”Som om, du kan inte ens jämföra dig med mig!” Svarade han och ett mindre slagsmål utbröt på parkettgolvet. Jag småskrattade och gick ner för trappan och in i köket och visade upp mig genom att göra en liten söt piruett på ett ben som fick mig att nästan ramla på grund av min outvecklade balans.

”Åh men Lucia vad du är fin” skrattade mamma och gav mig en kram. ”Ska jag köra ner dig nu? Har du pengarna? Vet du hur lång filmen var, vad hette den nu igen? Vem var det du skulle gå med? Jamen just det, det var ju William, ja!” Någon stans bak i mamma-delen av hjärnan klickade nostalgin till och hon drog ett djupt andetag och drog in mig i en våldsam kram.

”Jösses mamma, jag ska på bio, inte gifta mig!” Skrattade jag ”Ja du ska köra mig, ja jag har pengarna, jag vet inte hur lång den är och det där dumma titeln kan liksom inte fastna i huvudet, och ja, det är William jag ska gå med” sa jag.

Ju mer jag tänkte på det desto mer upprymd blev jag. Jag hade ingen aning om varför.

”Jamen kom då din lilla turturduva” ropade mamma från hallen

Jag blängde på henne och drog på mig min röda trenchcoat och hoppade i mina skor.