”är det här silvertjärn?” Frågade jag lite missnöjt. Jag menar om man ska vara hertiginna får det ju vara något storslaget, eller hur?

”både ja och nej” sa Elrond

”Alltså ursäkta, men jag orkar inte leka 20 frågor med en pratande manvarg mitt i ett berg där silvertjärn både är och inte är!” jag var oerhört nära bristningsgränsen nu.

”ja, detta är kungariket men det är inte grottan du ’äger’, det är det som finns i sjön som är huvudsaken.”

”vaddå menar du att alla bor I sjön? Sedan när då kan en manvarg bo i en sjö?”

”detta är min Jordliga skepnad” svarade han som om jag var dum i huvet som inte fattade det

”din... eh... vattniga skepnad då?” Frågade jag lite lagom korkat

”i vattnet är vi något som kallas Januiter” Sa han medan han gick ut i vattnet. Tio meter ut i vattnet reste sig diamantgnistrande vattenstrålar ur vattnet och omslöt Elrond och ett egendomligt, ljusblått sken lyste upp hela grott rummet. Sen blev det mörkt och en bit ut i vattnet stod en av de läckraste män jag sett. Hans hy var som smält mörk choklad, han hade jättestora, mandelformade, mörka ögon, bar överkropp, stora biceps men inte sådär löjligt stora så det bara ser onaturligt ut, stora, fyllig läppar och höga kindben. Han såg ut som en afrikansk prins. Han var ju förstås typ femton år äldre än mig, men det var något tidlöst över honom som fick en att glömma ålder. Vattnet gick till midjan på honom och han var som en klippa i det mörka vattnet. När han öppnade munnen och började tala var hans röst också uråldrig och det vibrerade i luften.

”kom, hertiginna.”

Elrond.

Jag började gå ut i vattnet, mycket tveksamt. När jag hade kommit ut en bit hände samma sak som med Elrond. När det var över stod jag på någon slags upphöjd plattform under vattnet i det drömlika undervattensrike jag hade sett i mina drömmar natten innan. Det var på något sätt självlysande, men inte så det lös, det mer skimrade i en turkos-blå-aktig färg. Allt var alldeles sagolikt med underbara utsmyckningar och krusiduller.  Folk verkade bo som i grottor i dessa koralliknande berg som omgav platsen. Alla grottor hade stora runda dörrar i blått, turkost, mintgrönt, korallfärgat, ljuslila osv. det var som om jag stod i en undervatttenversion av Hobbit-staden Fylke i ”sagan om ringen”. Allting såg ut som om man kollade på det genom en diamant eller ett kalejdoskop. Det konstigaste var att jag på något sätt kände igen mig, inte bara från drömmen jag hade utan jag visste att jag hade varit här förut, jag hade sett med dessa ögon, simmat med dessa ben, andats genom gälarna på halsen. Vänta… Gälar!? Det fick mig att tänka på mitt utseende. Jag var tvungen att ta reda på hur alla såg ut. När jag såg mig om nedanför plattformen, var det fullt av lika underbart vackra varelser som Elrond. Jag tänkte på att ingen av den hade riktiga kläder på sig. Kvinnornas hår svepte sig runt kroppen och täckte deras bröst och runt midjan formade håret en sorts klänning i olika längder och former. Ibland även jumpsuits. På männen var det bara något material som täckte deras, så att säga, manlighet på ett Tarzan-liknande sätt. Jag tänkte på att jag måste se extremt oattraktiv ut jämfört med alla underbart vackra kvinnor och män nedanför plattformen. Men jag kände mig så lätt och vacker. Jag vände mig om och upptäckte en stor, gammal, guldramad spegel som hade sådana fläckar innanför glasen som man alltid blev helt galen på när man lekte på mormors vind med hennes gamla skor och hattar. men denna unga kvinna i spegeln var inte jag, hon var för vacker för det. Jag var som de skulle säga i min absoluta favoritbok ”den bekanta främlingen”. Hon hade lätt kristallskimrande, ljus hud... Gigantiska, mandelformade, mossgröna ögon och höga, rosiga kindben. Tjocka, markerade, rosenröda läppar och en lång hals som gick så perfekt ihop med den smidiga smäckra kroppen. Hennes kopparröda hår slingrade sig runt kroppen och skapade ett spetsaktigt mönster över hela kroppen och slutade i en snedskuren kjol strax nedanför höften. Elrond kom fram bakom spegeln och återigen häpnade jag över hans tidlösa skönhet.