”ni är underbar fröken Lucia” sa han och bugade sig.

”ja visst är hon” sa en mjuk och lugnande kvinnoröst så laddad av makt att den inte kunde tillhöra någon annan än en väldigt mäktig drottning.  när hon rundade spegeln såg jag en riktig drottning, hon hade ljust, blont hår i en avancerad frisyr under kronan. Hennes ljusa hy gick fantastiskt ihop med de havsblå ögonen. Hon var lång och slank med en högfärdig hållning. Hon passade perfekt här, hon var en äkta isdrottning. Jag insåg inte bara att jag hade rätt utan även att detta var min mor.

”mor!” Utbrast jag och slängde mig i hennes öppna famn.

”min dotter, du är tillbaka.” skrattade hon och såg ner på mig. ”Men hur kunde du veta att det var jag?”

”jag vet inte, men sekunden när jag såg dig var jag hemma igen.”

Det var sant, precis när hon kom runt spegeln kunde jag minnas suddiga bilder av Mor och en mycket vacker man.

”men var är Far?”

Mor såg väldigt dyster ut och lade en hand över hjärtat. Hon satte sig på en underbart vacker stol som såg ut att vara gjort i blågrön korall. Elrond la en hand på hennes axel.

­”vår konung har valt att byta sida.”

Vaddå? Var han bög? Det var det första jag tänkte. Jag höjde frågande på ett perfekt ögonbryn.

­”han har trätt över till Drottning Giovannya´s mörka rike” sa en ny röst, en röst som verkade tillhöra en kille i min ålder. Det visade sig att jag hade rätt när killen som rundade spegeln var en sådan kille som ALLA tjejer skulle kalla sin drömkille och klösa ut ögon för att få honom. Alla utom jag. Och det var därför alla sådana killar gillade mig. Som inte gillade dem. De var alltid så kaxiga och vana vid all sorts uppmärksamhet. Och, inte helt oväntat, drog ett förtjust läte genom gruppen av människor, nej förlåt, Januiter nedanför podiet när han visade sig. Han hade lockigt, tjockt, svart hår, härlig rödbrun hy och kolsvarta ögon.

”hertiginna, det är jag som är Akins” sa han och gick ner på knä och kysste min hand och när jag kollade ut över församlingen möttes jag av hatiska, avundsjuka, krävande och önskande blickar överallt. ”Jag är tronföljare om något möjligen skulle hända dig.”

”trevligt att träffas” sa jag och log med spelad värme mot honom. Sedan insåg jag vad han sagt. ”Vänta, ska du ta över tronen efter mig? Är jag tronarvinge?”

”ja, du är ju min dotter, och jag är härskarinna över Silvertjärn, din far är f.d. konung.”

”det var oväntat” sa jag och drog chockat efter andan.

”hursomhelst så var det inte därför vi kallade dig hit, vi vill att du skall hjälpa oss att erövra Giovannya’s rike och ta tillbaka vår mark och regera de tre källorna igen.” Ett uppmuntrande oväsen steg från församlingen och knytnävar höjdes. Mamma reste sig och höjde armarna över huvudet och ropade:

”vilka är med mig?”

Ett samstämmigt ”JAG” steg och oväsendet blev överväldigande.

Just då insåg att vi var den goda sidan men vi spelade som om vi var ”the bad guys”. Det gav mig en orolig känsla men också en mycket tillfredsställd känsla. Ni förstår, jag har alltid varit en sådan som tyckt att kampen mellan gott och ont var så typisk, så… förutsägbar. De goda motkämpar de onda och de goda vinner. Ljus slår Mörker. Sanningen segrar över Lögnen. Jag har alltid velat ha en sorts tvist i det hela och nu när jag är med i en sådan historia slår min önskan in. Det oroliga var just det att i krig dör alltid folk, typ kungligheter, och ja, jag var ju en nu. Jag drog mig undan och smet iväg. Så fort jag hade kommit utom synhåll började jag simma. Jag simmade längre och längre och snabbare och snabbare tills jag kom till något som liknade en enorm trädrot. Jag simmade upp, upp, upp tills mitt huvud bröt vattenytan och jag stirrade rakt upp i ansiktet på ett sargat gammalt ansikte inramat av grått hår och skägg.

­­­”Så ni återvände till sist till mig” sa den gamle mannen och i hans marmorgrå ögon speglades minnen.

”ursäkta, sir. Återvände?”

”ja, min kära Lucia, för längesedan när världen bara var ett frö och inte hade slagit sina rötter i de tre källorna var jag den vise schamanen för Januiterna. Den som alla kom till för visdom om framtiden. Det var tiden då det inte fanns något gott eller ont. Då Hvergelmer och Urdarbrunnen inte var källor för mörker och ljus. Så var det tills Asken föddes och rörde upp vår samexistens. När gudarnas träd rotade sig här i brunnarna rördes balansen mellan ont och gott upp och de visa Januiterna förlorade vett och sans och delades upp i tre grupper. Hvergelmers drakfolk, Urdarbrunnens visa och Min brunn där endast osäkerhet, beslutsångest och rådvillhet styr. ­rötterna gjorde så att folket kunde ta sig till brunnarna. De flesta tog sig till Drakens brunn eller Hvergelmers brunn som du känner den som och allierade sig med Nidhögg i hans eviga gnagande på roten. Många hade som avsikt att fälla trädet och förinta världen. Andra begav sig till nornorna men många var inte vita nog att leva i brunnen. De hade för det mesta i avsikt att kunna vägleda folk genom livet och förena personer genom att väva ihop dem i komplicerade mönster. Vackra om de får ett bra liv. Ojämna om grenen så att säga brister. Sedan dess har jag varit ensam här vid den glittrande ytan.”

”du är Mimer” andades jag helt tagen av hans historia. Sedan höjde jag huvudet och såg uppåt. Det jag såg var det jag hade misstänkt att se. Det var bara det att det var galet mycket större. Det var inte bara en ENORM ask. Det var även asken Yggdrasil.  Och det sjuka var att jag alltid hade haft den boken som favorit sedan jag var 5 och därför visste jag att jag var en av dem som skulle veta allt vad som gömde sig i trädets lövverk. Och skulle komma att gömma sig. Jag stängde ögonen och såg in i min själ och plötsligt såg jag som filmsekvenser i huvudet och jag blev så chockad att jag direkt öppnade ögonen. Jag såg med rädda ögon på Mimer.

­­”du såg, inte sant?” Sa han.

Jag nickade och kastade mig bakåt tillbaka till den villrådiga källan.