Dagen därpå var det dåligt väder och jag satt vid datorn och photshoppade några bilder jag hade tagit i torsdags. Jag suckade och tittade ut.

”varför måste det regna?” Frågade jag mig själv och just när det ringde på min mobil. Jag kollade på displayen och såg att det var William.

”hej hej” svarade jag glatt

”hejsan, du, jag undrar om du hade lust att träffas i lusthuset i kanten av parken?”

”men det öser ju ner ute” sa jag och rullade till fönstret med min kontorsstol och tittade ut

”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” sa han med en lätt överlägsen ton.

”jaja vi ses där om en kvart då” svarade jag med en djup suck och lade på. Jag gick ner och sa till mamma att jag skulle ut och tog på mig min gula regnrock och mina röda regnstövlar och gick ut i det hemska ovädret.

När jag kom till parken var det nästan folktomt bortsett från några alkisar som satt och drack i sitt hörn av parken dit bara de gick. Jag såg mig om, mot hörnet där lusthuset står för att se om William redan var där. Jag såg honom inte någon stans i närheten så jag gick bort mot det lilla lusthuset. Det låg precis vid utkanten av en stor kuslig, mörk skog. Hade men riktigt bra fantasi (som jag) kunde man nästan se en kentaurflock komma ut ur skogen med sina armborst. Om man tänkte på det påminde faktiskt det hela lita grand om Hagrids stuga i Harry Potter (jag blir sjukt påverkad när jag precis har sett en Harry Potter-film). I alla fall så gick jag till lusthuset. Just som jag skulle kliva upp på det understa trappsteget i den lilla trappan hörde jag en röst från skogen som tyst dock skarpt gläfste mitt namn

”William?” Sa jag frågande och tittade in mot skogen. Återigen hörde jag rösten stillsamt gläfsa mitt namn. Jag började sakta gå emot skogen. Återigen ropade rösten, närmare nu. Jag gick runt ett snår med nypon och där bakom satt en stor räv hopkurad. När den såg mig bugade den sig på sitt egendomliga djuriska sätt

”fröken Lucia!” Sa den med en tidlös röst och satte sig tillrätta igen

Jag blev så paff att jag bara stod där i det ruskiga ovädret i den mörka skogen och stirrade på den onaturligt stora rödräven

”varför ser fröken så förvirrad ut?”

Den plötsliga frågan fick mitt huvud (konstigt nog) att klarna.

”jo, det är bara det att jag inte förväntade mig att vandra in i en skog och börja konversera med en räv som jag inte vet vem det är.”

”oj, det höll jag på att glömma jag är manvargen Elrond.”

”Elrond? Som i ’sagan om ringen’?”

”vad är ’sagan om ringen’?”

”åh, visst ja, du kan ju inte ha sett den. Men varför ropade du på mig?”

”Jag ropade på dig för att du behöver återvända till ditt rike silvertjärn, vi har fått problem där.”

”’Mitt’ rike? Jag är bara en vanlig tjej från Skottland. Inte en vanlig tjej från silvertjärn”

”nej, vem sa att du var vanlig? Du är ju hertiginna över silvertjärn!”

”Vad då? Hertiginna? Nej, inte jag, inte!”

”Du. Är. Hertiginna. Över. Silvertjärn.”

”okay, men var ligger det här silvertjärn då?” frågade jag men Elrond var redan en bra bit framför mig, på väg till silvertjärn. Jag skyndade mig efter honom. Jag hade helt glömt bort min träff med William fast det tänkte jag inte på när jag sprang efter Elrond i den mörka skogen. Vi gick bredvid en smal stig.

”varför går vi inte på den där stigen” frågade jag Elrond.

”vi djur undviker den stigen, den blir vår död förr eller senare” morrade han med avsky i rösten och just då kom ett rådjur vandrandes ut på stigen och slog en kraftfull blixt ner precis där. Jag skrek till och tittade bort.

Vi fortsatte vår vandring genom den mörka skogen i tystnad och efter ett tag kom vi till en stor grotta. Elrond gick in i grottan som om han gick in i sitt eget vardagsrum. Jag följde fundersamt och nyfiket efter. Gången blev smalare och smalare och lägre och lägre ju längre in i berget vi kom. Helt plötsligt öppnades tunneln upp till ett enormt stort bergrum och i mitten av det gigantiska bergrummet låg en stor, mörk, silverglänsande sjö. Silvertjärn.