Seventh world part IV
“I… Um… I…” Noah felt he needed to say something, but the confusion had worn him out and his brain couldn’t collaborate with him.
“Amrod, Noah has had a long day. You should not scare him with these stories. Come Noah, I’ll take you to your room.” She walked up to him and laid a hand on his back leading him out of the room. “Amrod, if you will, excuse us”
He smiled and gestured them to leave. Noah couldn't really decide if he was relieved not having to know more or anxious that some things were left out. Either way he followed Gayhla out the door and down the stairs. Just before they reached the floor a group of Centaurs entered the room. Their noisy entrance got quite a lot of attention. The leader looked like a real fighter, his long, blonde hair hadn't been washed for what looked like ages. Some of it was tied on the back of his head. His well used bow he carried over his sunburned torso. Scars were scattered all over his skin. His fur had once been honey golden but you could hardly tell because of the patches of dirt and blood. When he saw Noah and Gayhla he laughed and screamed:
"Ay! Gayhla! I thought this was known as the House of Peace not the House of Slaughter?"
Gayhla smiled at the centaur an laughed a little.
"Do you think I would sent these before you then?"
In between everyone's laughers he smiled at her.
"Touché, my dear" He returned to his little gang.
Gayhla smiled as she lead Noah into a corridor. The corridor was white too, but this was another tone, a more calming hue. Black beaks were positioned throughout the corridor. Noah figured it was more of a decoration than a safety aspect since they were inside a mountain. The further they walked the smaller the corridor got. It was almost like Gayhla had read his mind.
"These corridors are specially designed. The further the corridor reaches the smaller it gets. therefor everyone can have a room perfect for their size, troll, elf or fairy. Quite clever according to me."
"Yeah" He answered with a lack of any sort of emotion.
"And this is your room. It should fit you perfectly" Noah walked into the room. It had the same color as the corridor. It contained a bunk bed, a nightstand, a desk and a wardrobe. The desk and the bed covered the wall on the right, and the wardrobe was combined with the wall on the left and beside it was door. Noah guessed it was some form of loo. The nightstand stood by the wall straight ahead, under a small window. Well, it was some kind of window, it didn’t have any glass or so, but it provided the room with light which gave the illusion of a window.
"Thanks!" He smiled at her and closed the door.
"Good night" She said through the door. Noah walked to the bed in some form of trance. He sat down and buried his head in his hands just to realize he still held the sword. He threw the sword to the other side of the room as he slid to the corner of the bed. He started crying like he never had before.
Seventh world är på väg!
Asken Yggdrasil del 7
För andra gången på den korta stund jag befunnit mig i sjön simmade jag med sådan fart att jag befarade att simma in i något stort och hårt. Jag tvärstannade och slöt ögonen medan jag hämtade andan. När jag sakta öppnade mina nya fast ändå invanda ögon hade jag dragit på mig min skickligt utförda mask av oberördhet. Den hade jag övat på varje gång jag sett William med Ella. Oj vad mycket tid jag lagt ned på att grubbla över henne och dem tillsammans. Oavsett så simmade jag i (vad jag trodde var) normal takt tillbaks till staden vars prinsessa jag nu var. När jag passerade den vackra porten med otroliga inskriptioner blev jag mött av Akins. Han log mot mig med ett litet glitter i ögat
”mycket att ta in?”
Fortfarande osäker på om min röst skulle bära nickade jag med ett litet leende och grymtade i medhåll.
”jag förstår det, det är väldigt… nytt att helt plötsligt vara en i det kungliga hovet i en underjordisk sjö.”
”du skulle bara veta” sa jag med svag röst
”tro mig, jag vet”
Jag tittade på honom, förbryllad av den sårbara min han hade, präglad av okända minnen, och funderade på vad han menade. När han såg på mig igen hade han sin kaxiga glimt i ögat igen.
”vill du veta var du ska bo?” frågade han och log snett. Jag hann inte ens svara innan han sköt iväg i en kaskad av luftbubblor.
”hallå!” ropade jag ”Akins..!?” och följde efter honom.
Vi kom fram till vad jag skulle kalla en exakt kopia av Ariels palats (Jag undrade om alla författare hade fått sig ett dopp här). Han stod nonchalant vid en vidöppen port som såg ut att vara gjord av uppochned vända istappar. När jag gick emot honom låssades han gäspa och sträcka på sig
”jösses vilken tid du tog på dig!” sa han och blinkade innan han smet in genom dörren. Jag blängde efter honom och följde med. Jag tyckte att jag borde sluta häpna över att allt var så storslaget men det gick bara inte. Så när jag kom in i palatset, som såg ut att vara gjort av is och måste vara minst fyra meter i tak, kände jag mig som en elefant i en porslinsaffär. Jag gick sakta på tå och granskade alla dörrar och fönster och vågade inte komma närmare än en halvmeter, som om jag trodde att allt skulle krossas enbart av min närvaro. Akins flinade åt mitt egendomliga beteende men jag brydde mig inte. Vi fortsatte gå och ju längre in i palatset vi kom desto mindre orolig blev jag. När vi kom fram till den lilla dubbeldörren i slutet av korridoren ställde sig Akins med ryggen emot dörren och händerna på dörrknopparna och såg i högsta grad mystisk ut med sitt stöddiga leende på läpparna.
”Akins, om du inte öppnar kommer jag explodera!” sa jag och på min befallning öppnade han högtidligt dörrarna som ledde till… en trappa! Jag som redan hade fått min årliga dos av spänd förväntan serverad på en dag måste tydligen vänta ännu längre innan jag kunde slappna av! Muttrande började jag ta mig upp för trappan tills jag kom till vad jag hoppades var den sista dörren. Innan Akins hann dra ut ännu mer på spänningen tog jag tag i dörrknoppen och klev rakt in i det normalaste jag hittills stött på.
”Jag har inrett det. Jag antog att du ville ha något normalt med vistelsen här.” sa Akins
”Wow eh, tack!” sa jag en aning frånvarande.
Det var ett litet rum med gräddfärgade väggar, ett fönster med en fönsternisch, en enkel säng med en mahognyram. I sängen låg två kuddar och ett mjukt dunaktigt täcke. Där fanns ett skrivbord med bokhylla av mahogny. I ett hörn fanns en Fat Boy och en läslampa. På en vägg fanns en dörr som ledde till en stor garderob fylld med de vackraste klänningarna jag kunnat drömma om. Akins förklarade att jag kunde föra bort min klänning av hår genom att helt enkelt ta tag i håret i nacken och dra som om jag bara omorganiserade min frisyr. Jag fick påminna mig om att aldrig pilla med mitt hår i allmänheten. Det fanns en dörr i garderoben som ledde till det lyxigaste badrum jag sett med en inomhusjacuzzi och en dusch med en massa olika funktioner som lukt, styrka, värme och färg. Det fanns en massa munstycken som tydligen hade någon avslappnande funktion. Jag gick fram till bokhyllan fick jag se att den var fylld med mina favoritböcker hemifrån. Hungerspelen-trilogin, House of night-serien, Harry Potter-böckerna, min engelska spök-trilogi och mina andra böcker. Den stationära datorn på skrivbordet kändes normal och hemma. När jag tryckte på en knapp för att se om den var på dök det upp en bild på min skottska familj på vår resa till Grand Canyon och när jag såg allas skrattande ansikten och mammas gravida mage bröt jag ihop. Allt jag dittills inte riktigt trott på sköljde över mig som en flodvåg. Den regniga morgonen, den underliga promenaden genom skogen, förvandlandet, staden, Mimers saga, synen och palatset. Jag kände Akins hand på min axel och trots att jag knappt kände honom letade jag mig in i hans famn. Han la armarna om mig och lät mig gråta ut all min förvirring utan ett ord. När jag tyckte att jag var klar torkade jag tårarna och såg på Akins som snabbt tittade bort. Men inte snabbt nog för att jag inte skulle hinna se tåren i hans ögonvrå.
Var har jag varit hela sommaren!?
Asken yggdrasil Del 6
”ni är underbar fröken Lucia” sa han och bugade sig.
”ja visst är hon” sa en mjuk och lugnande kvinnoröst så laddad av makt att den inte kunde tillhöra någon annan än en väldigt mäktig drottning. när hon rundade spegeln såg jag en riktig drottning, hon hade ljust, blont hår i en avancerad frisyr under kronan. Hennes ljusa hy gick fantastiskt ihop med de havsblå ögonen. Hon var lång och slank med en högfärdig hållning. Hon passade perfekt här, hon var en äkta isdrottning. Jag insåg inte bara att jag hade rätt utan även att detta var min mor.
”mor!” Utbrast jag och slängde mig i hennes öppna famn.
”min dotter, du är tillbaka.” skrattade hon och såg ner på mig. ”Men hur kunde du veta att det var jag?”
”jag vet inte, men sekunden när jag såg dig var jag hemma igen.”
Det var sant, precis när hon kom runt spegeln kunde jag minnas suddiga bilder av Mor och en mycket vacker man.
”men var är Far?”
Mor såg väldigt dyster ut och lade en hand över hjärtat. Hon satte sig på en underbart vacker stol som såg ut att vara gjort i blågrön korall. Elrond la en hand på hennes axel.
”vår konung har valt att byta sida.”
Vaddå? Var han bög? Det var det första jag tänkte. Jag höjde frågande på ett perfekt ögonbryn.
”han har trätt över till Drottning Giovannya´s mörka rike” sa en ny röst, en röst som verkade tillhöra en kille i min ålder. Det visade sig att jag hade rätt när killen som rundade spegeln var en sådan kille som ALLA tjejer skulle kalla sin drömkille och klösa ut ögon för att få honom. Alla utom jag. Och det var därför alla sådana killar gillade mig. Som inte gillade dem. De var alltid så kaxiga och vana vid all sorts uppmärksamhet. Och, inte helt oväntat, drog ett förtjust läte genom gruppen av människor, nej förlåt, Januiter nedanför podiet när han visade sig. Han hade lockigt, tjockt, svart hår, härlig rödbrun hy och kolsvarta ögon.
”hertiginna, det är jag som är Akins” sa han och gick ner på knä och kysste min hand och när jag kollade ut över församlingen möttes jag av hatiska, avundsjuka, krävande och önskande blickar överallt. ”Jag är tronföljare om något möjligen skulle hända dig.”
”trevligt att träffas” sa jag och log med spelad värme mot honom. Sedan insåg jag vad han sagt. ”Vänta, ska du ta över tronen efter mig? Är jag tronarvinge?”
”ja, du är ju min dotter, och jag är härskarinna över Silvertjärn, din far är f.d. konung.”
”det var oväntat” sa jag och drog chockat efter andan.
”hursomhelst så var det inte därför vi kallade dig hit, vi vill att du skall hjälpa oss att erövra Giovannya’s rike och ta tillbaka vår mark och regera de tre källorna igen.” Ett uppmuntrande oväsen steg från församlingen och knytnävar höjdes. Mamma reste sig och höjde armarna över huvudet och ropade:
”vilka är med mig?”
Ett samstämmigt ”JAG” steg och oväsendet blev överväldigande.
Just då insåg att vi var den goda sidan men vi spelade som om vi var ”the bad guys”. Det gav mig en orolig känsla men också en mycket tillfredsställd känsla. Ni förstår, jag har alltid varit en sådan som tyckt att kampen mellan gott och ont var så typisk, så… förutsägbar. De goda motkämpar de onda och de goda vinner. Ljus slår Mörker. Sanningen segrar över Lögnen. Jag har alltid velat ha en sorts tvist i det hela och nu när jag är med i en sådan historia slår min önskan in. Det oroliga var just det att i krig dör alltid folk, typ kungligheter, och ja, jag var ju en nu. Jag drog mig undan och smet iväg. Så fort jag hade kommit utom synhåll började jag simma. Jag simmade längre och längre och snabbare och snabbare tills jag kom till något som liknade en enorm trädrot. Jag simmade upp, upp, upp tills mitt huvud bröt vattenytan och jag stirrade rakt upp i ansiktet på ett sargat gammalt ansikte inramat av grått hår och skägg.
”Så ni återvände till sist till mig” sa den gamle mannen och i hans marmorgrå ögon speglades minnen.
”ursäkta, sir. Återvände?”
”ja, min kära Lucia, för längesedan när världen bara var ett frö och inte hade slagit sina rötter i de tre källorna var jag den vise schamanen för Januiterna. Den som alla kom till för visdom om framtiden. Det var tiden då det inte fanns något gott eller ont. Då Hvergelmer och Urdarbrunnen inte var källor för mörker och ljus. Så var det tills Asken föddes och rörde upp vår samexistens. När gudarnas träd rotade sig här i brunnarna rördes balansen mellan ont och gott upp och de visa Januiterna förlorade vett och sans och delades upp i tre grupper. Hvergelmers drakfolk, Urdarbrunnens visa och Min brunn där endast osäkerhet, beslutsångest och rådvillhet styr. rötterna gjorde så att folket kunde ta sig till brunnarna. De flesta tog sig till Drakens brunn eller Hvergelmers brunn som du känner den som och allierade sig med Nidhögg i hans eviga gnagande på roten. Många hade som avsikt att fälla trädet och förinta världen. Andra begav sig till nornorna men många var inte vita nog att leva i brunnen. De hade för det mesta i avsikt att kunna vägleda folk genom livet och förena personer genom att väva ihop dem i komplicerade mönster. Vackra om de får ett bra liv. Ojämna om grenen så att säga brister. Sedan dess har jag varit ensam här vid den glittrande ytan.”
”du är Mimer” andades jag helt tagen av hans historia. Sedan höjde jag huvudet och såg uppåt. Det jag såg var det jag hade misstänkt att se. Det var bara det att det var galet mycket större. Det var inte bara en ENORM ask. Det var även asken Yggdrasil. Och det sjuka var att jag alltid hade haft den boken som favorit sedan jag var 5 och därför visste jag att jag var en av dem som skulle veta allt vad som gömde sig i trädets lövverk. Och skulle komma att gömma sig. Jag stängde ögonen och såg in i min själ och plötsligt såg jag som filmsekvenser i huvudet och jag blev så chockad att jag direkt öppnade ögonen. Jag såg med rädda ögon på Mimer.
”du såg, inte sant?” Sa han.
Jag nickade och kastade mig bakåt tillbaka till den villrådiga källan.
Asken yggdrasil DEl 5
”är det här silvertjärn?” Frågade jag lite missnöjt. Jag menar om man ska vara hertiginna får det ju vara något storslaget, eller hur?
”både ja och nej” sa Elrond
”Alltså ursäkta, men jag orkar inte leka 20 frågor med en pratande manvarg mitt i ett berg där silvertjärn både är och inte är!” jag var oerhört nära bristningsgränsen nu.
”ja, detta är kungariket men det är inte grottan du ’äger’, det är det som finns i sjön som är huvudsaken.”
”vaddå menar du att alla bor I sjön? Sedan när då kan en manvarg bo i en sjö?”
”detta är min Jordliga skepnad” svarade han som om jag var dum i huvet som inte fattade det
”din... eh... vattniga skepnad då?” Frågade jag lite lagom korkat
”i vattnet är vi något som kallas Januiter” Sa han medan han gick ut i vattnet. Tio meter ut i vattnet reste sig diamantgnistrande vattenstrålar ur vattnet och omslöt Elrond och ett egendomligt, ljusblått sken lyste upp hela grott rummet. Sen blev det mörkt och en bit ut i vattnet stod en av de läckraste män jag sett. Hans hy var som smält mörk choklad, han hade jättestora, mandelformade, mörka ögon, bar överkropp, stora biceps men inte sådär löjligt stora så det bara ser onaturligt ut, stora, fyllig läppar och höga kindben. Han såg ut som en afrikansk prins. Han var ju förstås typ femton år äldre än mig, men det var något tidlöst över honom som fick en att glömma ålder. Vattnet gick till midjan på honom och han var som en klippa i det mörka vattnet. När han öppnade munnen och började tala var hans röst också uråldrig och det vibrerade i luften.
”kom, hertiginna.”
Elrond.
Jag började gå ut i vattnet, mycket tveksamt. När jag hade kommit ut en bit hände samma sak som med Elrond. När det var över stod jag på någon slags upphöjd plattform under vattnet i det drömlika undervattensrike jag hade sett i mina drömmar natten innan. Det var på något sätt självlysande, men inte så det lös, det mer skimrade i en turkos-blå-aktig färg. Allt var alldeles sagolikt med underbara utsmyckningar och krusiduller. Folk verkade bo som i grottor i dessa koralliknande berg som omgav platsen. Alla grottor hade stora runda dörrar i blått, turkost, mintgrönt, korallfärgat, ljuslila osv. det var som om jag stod i en undervatttenversion av Hobbit-staden Fylke i ”sagan om ringen”. Allting såg ut som om man kollade på det genom en diamant eller ett kalejdoskop. Det konstigaste var att jag på något sätt kände igen mig, inte bara från drömmen jag hade utan jag visste att jag hade varit här förut, jag hade sett med dessa ögon, simmat med dessa ben, andats genom gälarna på halsen. Vänta… Gälar!? Det fick mig att tänka på mitt utseende. Jag var tvungen att ta reda på hur alla såg ut. När jag såg mig om nedanför plattformen, var det fullt av lika underbart vackra varelser som Elrond. Jag tänkte på att ingen av den hade riktiga kläder på sig. Kvinnornas hår svepte sig runt kroppen och täckte deras bröst och runt midjan formade håret en sorts klänning i olika längder och former. Ibland även jumpsuits. På männen var det bara något material som täckte deras, så att säga, manlighet på ett Tarzan-liknande sätt. Jag tänkte på att jag måste se extremt oattraktiv ut jämfört med alla underbart vackra kvinnor och män nedanför plattformen. Men jag kände mig så lätt och vacker. Jag vände mig om och upptäckte en stor, gammal, guldramad spegel som hade sådana fläckar innanför glasen som man alltid blev helt galen på när man lekte på mormors vind med hennes gamla skor och hattar. men denna unga kvinna i spegeln var inte jag, hon var för vacker för det. Jag var som de skulle säga i min absoluta favoritbok ”den bekanta främlingen”. Hon hade lätt kristallskimrande, ljus hud... Gigantiska, mandelformade, mossgröna ögon och höga, rosiga kindben. Tjocka, markerade, rosenröda läppar och en lång hals som gick så perfekt ihop med den smidiga smäckra kroppen. Hennes kopparröda hår slingrade sig runt kroppen och skapade ett spetsaktigt mönster över hela kroppen och slutade i en snedskuren kjol strax nedanför höften. Elrond kom fram bakom spegeln och återigen häpnade jag över hans tidlösa skönhet.
Så som det ska vara!
- http://www.youtube.com/watch?v=eGmlSWYpyzQ + http://rainy-mood.com/
Asken yggdrasil Del 4
Dagen därpå var det dåligt väder och jag satt vid datorn och photshoppade några bilder jag hade tagit i torsdags. Jag suckade och tittade ut.
”varför måste det regna?” Frågade jag mig själv och just när det ringde på min mobil. Jag kollade på displayen och såg att det var William.
”hej hej” svarade jag glatt
”hejsan, du, jag undrar om du hade lust att träffas i lusthuset i kanten av parken?”
”men det öser ju ner ute” sa jag och rullade till fönstret med min kontorsstol och tittade ut
”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” sa han med en lätt överlägsen ton.
”jaja vi ses där om en kvart då” svarade jag med en djup suck och lade på. Jag gick ner och sa till mamma att jag skulle ut och tog på mig min gula regnrock och mina röda regnstövlar och gick ut i det hemska ovädret.
När jag kom till parken var det nästan folktomt bortsett från några alkisar som satt och drack i sitt hörn av parken dit bara de gick. Jag såg mig om, mot hörnet där lusthuset står för att se om William redan var där. Jag såg honom inte någon stans i närheten så jag gick bort mot det lilla lusthuset. Det låg precis vid utkanten av en stor kuslig, mörk skog. Hade men riktigt bra fantasi (som jag) kunde man nästan se en kentaurflock komma ut ur skogen med sina armborst. Om man tänkte på det påminde faktiskt det hela lita grand om Hagrids stuga i Harry Potter (jag blir sjukt påverkad när jag precis har sett en Harry Potter-film). I alla fall så gick jag till lusthuset. Just som jag skulle kliva upp på det understa trappsteget i den lilla trappan hörde jag en röst från skogen som tyst dock skarpt gläfste mitt namn
”William?” Sa jag frågande och tittade in mot skogen. Återigen hörde jag rösten stillsamt gläfsa mitt namn. Jag började sakta gå emot skogen. Återigen ropade rösten, närmare nu. Jag gick runt ett snår med nypon och där bakom satt en stor räv hopkurad. När den såg mig bugade den sig på sitt egendomliga djuriska sätt
”fröken Lucia!” Sa den med en tidlös röst och satte sig tillrätta igen
Jag blev så paff att jag bara stod där i det ruskiga ovädret i den mörka skogen och stirrade på den onaturligt stora rödräven
”varför ser fröken så förvirrad ut?”
Den plötsliga frågan fick mitt huvud (konstigt nog) att klarna.
”jo, det är bara det att jag inte förväntade mig att vandra in i en skog och börja konversera med en räv som jag inte vet vem det är.”
”oj, det höll jag på att glömma jag är manvargen Elrond.”
”Elrond? Som i ’sagan om ringen’?”
”vad är ’sagan om ringen’?”
”åh, visst ja, du kan ju inte ha sett den. Men varför ropade du på mig?”
”Jag ropade på dig för att du behöver återvända till ditt rike silvertjärn, vi har fått problem där.”
”’Mitt’ rike? Jag är bara en vanlig tjej från Skottland. Inte en vanlig tjej från silvertjärn”
”nej, vem sa att du var vanlig? Du är ju hertiginna över silvertjärn!”
”Vad då? Hertiginna? Nej, inte jag, inte!”
”Du. Är. Hertiginna. Över. Silvertjärn.”
”okay, men var ligger det här silvertjärn då?” frågade jag men Elrond var redan en bra bit framför mig, på väg till silvertjärn. Jag skyndade mig efter honom. Jag hade helt glömt bort min träff med William fast det tänkte jag inte på när jag sprang efter Elrond i den mörka skogen. Vi gick bredvid en smal stig.
”varför går vi inte på den där stigen” frågade jag Elrond.
”vi djur undviker den stigen, den blir vår död förr eller senare” morrade han med avsky i rösten och just då kom ett rådjur vandrandes ut på stigen och slog en kraftfull blixt ner precis där. Jag skrek till och tittade bort.
Vi fortsatte vår vandring genom den mörka skogen i tystnad och efter ett tag kom vi till en stor grotta. Elrond gick in i grottan som om han gick in i sitt eget vardagsrum. Jag följde fundersamt och nyfiket efter. Gången blev smalare och smalare och lägre och lägre ju längre in i berget vi kom. Helt plötsligt öppnades tunneln upp till ett enormt stort bergrum och i mitten av det gigantiska bergrummet låg en stor, mörk, silverglänsande sjö. Silvertjärn.
Bästa Engelska Uppsats
Asken Yggdrasil Del III
”Hej Lucia, hur var filmen gumman?” frågade mamma.
”Den var jättebra!”
”men det var ju bra då! Vad var det den hette nu då, kommer du ihåg det?”
”eh… hm jag har det på tungan… kanske… nä, det går inte…” sa jag med en suck
”hur kan det var så in i helvete svårt att komma ihåg” frågade min ett år äldre bror Jake som trodde att han ägde allt för att han var äldst. Jag räckte ut tungan åt honom.
”och hur gick det med William då?” Frågade pappa och vickade på ögonbrynen
”pappa! Lägg av, vi e ju bara kompisar” sa jag med en irriterad ton och en gest med armarna.
”oh lala mon amour” sa Jake med tillgjord förälskelse i rösten och la händerna över hjärtat och blinkade ultrasnabbt med ögonen och flinade fånigt och såg upp i taket och suckade.
”men Jake kan du inte lägga av eller? Du e så jobbig!” utbrast jag och blängde på honom med en riktigt förödande blick.
”ja Jake, låt Lucia vara i fred nu” sa mamma. Hon har haft en lång kväll. Han höjde händerna som om hon var polis eller något sådant.
”tack mamma, jag tar med mig lite chips och går upp på rummet, jag måste ju prata med Gabrielle!”
”ska du inte ta en dusch först?”
”nej jag duschade ju förut” sa jag medan jag hällde upp en skål med extra krispiga sour cream and onion-chips. Jag tog med mig en liten flaska med grape tonic också. Sen gick jag upp på rummet och tog mobiltelefonen och ringde till Gabrielle.
”hola mi amiga favorita!” Svarade hon med sitt spanska modersmål.
”hola! Jag måste berätta en muy importante sak för dig!”
”vad!?”
”jo, jag kom ner till biosalongen och utanför sitter William och ser super-duper-söt ut. Han hade till och med något klibbigt i håret! Ja i alla fall, han kramade mig när jag kom och sen gick vi in i salongen och tog ett sådant där dubbelsäte”
”ooooh en hångelsoffa alltså?”
”GABRIELLE! Lägg av! Men ja vi tog en så kallad ´hångelsoffa´ och William hade köpt en dejtmeny som jag kallar den, du vet en med en stor popcorn och två små drickor. Sen började filmen och det var lite spänt mellan oss men senare, ungefär runt mitten av filmen, hände någonting mycket oväntat men även väldigt uppskattat, haha, han ”gäspade” nämligen och sträckte på sig”
”skojar du med mig eller… Den där super töntiga saken som man ser i filmer typ jämt? Den när killen lägger sin arm om tjejen?”
”mm. När han hade gjort det kollade jag upp på honom och sen lutade jag mig mot hans bröstkorg och helt plötsligt viskade han nån sörja om nån snygg tjej utanför bion. Fatta att jag blev sur!
”du skojar! Så gör man inte”
”men denna snygga tjej visade sig vara jag när han lutade sig fram och sa att han älskar henne och kysste mig”
”Sa ju att det var en hångelsoffa”
”jag tänker ignorera denna komentar och skicka en mental tunguträckning till dig. Sen följde han mig hem och vi pratade lite”
”åh… följde han dig hem?”
”ja, och William och Dean har också hållit på som vi med klasslistan och bilderna och allt annat”
”vad då, gillar Dean någon?” Hon lät uppgiven. Jag bestämde mig för att köra William-style.
”ja det var tydligen någon tjej i skolan som var från något annat land i Europa, typ portugal eller Spanien eller något sådant, hon hette typ Ga… Gina… ehm… Gabrielle var det ja!”
”VA!? Men det är ju jag! Gillar han mig?”
”Ja, han har tydligen ångrat sig totalt efter att du sagt vad du kände till honom.”
”yippie!! Fan va bra! Det var mycket bra information, bra jobbat agent 16 Mario”
”nej men snälla, det låter som om jag är en spelfigur och jag hade definitivt inte passat i jeanshängslen.”
Sen började vi skratta som galna. Vi pratade en stund och sen gick jag och lade mig i sängen och såg på Harry potter (oavsett om det göt mig till en tönt älskar jag filmerna och böckerna). När jag somnade drömde jag en konstig dröm om en skimrande värld under vattnet med underbart vackra varelser och en speciell man kom upp flera gånger i drömmen. Jag drömde inte en enda gång om min William.
Seventh world Part III
. There were booths in which and everyone an elf was sat. Up to the booths were lines of different creatures, waiting to do whatever they did here. The whole booth area was lower down than the platform he stood. The platform followed the lining of the wall, a barrier in black metal, cleverly forged, kept visitors from falling. Loads of doors were scattered with an equal distance. Noah happened to see that one of the doors held a cabin just like the one behind him. He understood that they must be the only way in. In the middle of the platform a big black door was placed, it was raised a bit on a higher platform. The wall with the platform was arced like a bow and on the straight wall holding the room together a huge window was placed; it stretched from floor to roof, built up by three stretched out arches side by side, the middle one a bit bigger than the other two. There were bars of black wood holding the room up. They were placed across the roof and from the roof to the floor. Everywhere he could see elves. Everyone was incredibly beautiful and elegant. There were others fictional creatures, like Centaurs, Ferries and Taurus’s. There were creatures with the upper body like a human and legs and wings like an eagle. They were called Alans. There were creatures first mistaken for centaurs by Noah but later he saw that the animal part of the creature was the body of a lion, Lamias. He vaguely remembered reading something about them being evil and being able to drain people from knowledge, but what would people from another world know? Other kinds of creatures moved in the room, but they were near impossible to explain. Noah followed in the footsteps of Gayhla while he tried not to stare at the people filling the spaces. His eyes fell upon a Lamia with golden locks cascading down her pale back. He could see she had nothing on her torso. The teenage boy in him had obviously not been forgotten back in the small house in England… Her face was symmetrical and her lips full. When she turned her head she smiled at him. The smile held small hints of possession but she was so stunningly beautiful that it passed by Noah. He smiled back, but the smile didn’t last long since his head hit the hard floor. Captivated by her beauty he had stumbled when the floor was slightly raised. Quiet laughs were spread through the room. The Lamia who had caused the action raised her hand to her mouth to try to cover the laugh escaping her mouth. Noah stood up; quickly following Gayhla through the black wooden door she had opened. He could see she had a hard time holding her laugh in. Inside the room were a desk and a throne like chair. On the wall behind hung a big map, Noah assumed it was over the seventh world. On both of the short sides were bookshelves. In the chair sat an elf with black hair and eyes just as black. His skin was white as the skin of a doll.
“Amrod” Gayhla tried to get the males attention.
He looked up, smiled and rose to greet the arrived guests. He took one of Noah’s hands in his both. His black eyes darted Noah’s green.
“So here you are at last. The chosen one.” He turned his to Gayhla with a teasing smile. “And you are sure this time?”
“Yes” She answered, glaring at him, not really able to hide her smile. “The sign showed itself when he told me his name”
“Really?” He seemed truly surprised. “I thought the story of the sign were just stories…” He turned around, thoughtfully walking around the desk.
The small conversation the elves had made Noah think a bit. Where he came from the elves and centaurs were only stories but obviously they existed so what would stop this story of the sign from being true? The irony was clear. And what did he mean by asking if Gayhla was sure “this time”? Had others attempted this quest but failed? Where had they been from? Would Noah succeed? Was he going to join the others on the other side?
“Why would that story be a myth when your ‘chosen one’ is from a world where all of you are myths?” He surprised himself by asking completely comfortably. His question had brought the elves to deep thinking.
“Well… Uhm… I guess you have a point there.” Amrod met Gayhla’s eyes. They seemed a bit too surprised for Noah to feel good about the idea.
“And while on the questioning subject, what did you mean by ‘are you sure this time’?” Noah asked starting to loose temper out of all the secrets kept from him.
“Ever since the orchs captured the great black dragon and the fight between us developed, three different fighters have attempted to set her free to regain the balance between good and evil. The great black dragon was the leader of all other dragon species and for as long as no one threatened her or tried to possess her treasures she ordered that the other dragons left the rest of the creatures in peace, well in the measure they could to survive. But when the orchs attacked her and captivated her chaos followed. Some of the dragons joined the evil side since they thought that the Great Black had chosen that path, while others understood what had happened and joined us in the quest to set her free. All of our questers have tried but the tasks on the journey defeated them all.”
Noah didn’t know how to react. Everyone had died doing what he was now set out to do. Would he succeed? And if he did, what nightmares would haunt him?
Asken yggdrasil Del II
Nere vid biografen såg jag William sitta utanför på en bänk i mörka jeans och en utomordentligt snygg skjorta. Det syntes att han hade något gojs i sitt sandfärgade hår vilket han aldrig hade. Det gjorde mig faktiskt lite hoppfull, för man skulle väl inte göra sig i ordning i onödan för någon man inte tyckte om i alla fall lite. Eller? Det skulle i alla falla jag göra bestämde jag mig för och gick fram till honom och han ställde sig upp och gav mig en snabb osäker kram. Jag besvarade den ganska tydligt men inte så han trodde att jag var desperat eller något i den stilen. Han log och kliade sig i nacken. Ett säkert tecken på att han var lite nervös. Åh gud vad jag älskade när han gjorde det. Hans isblå ögon strålade under de långa mörka ögonfransarna. Jag kunde drunkna i hans ögon.
”ska vi gå in eller det är lite kyligt här ute va?” Sa han och nickade mot den stora byggnaden där biografen låg. Ännu ett tecken på nervositet, var annars ska man gå för att se på bio? Jag log och nickade och vi gick in till biografen. Vi ställde oss längst bak i kön och väntade. Det var förvånansvärt lite personer i kön för att vara en film av detta slag. Men det var väl bara bra för då kunde jag och William få sista raden för oss själva. Vi köpte våra biljetter och William köpte en meny med en stor popcorn och två drickor. Vilken gentleman, eller, ja…(är man kär så är man) vi gick in i den stora salen och det satt ingen i dubbelsätena så det var bara att välja och vraka. Vi satte oss i mitten och där satt vi i en mycket pinsam tystnad och sneglade på varandra och hans ljusa ögon lyste av belåtenhet i biomörkret. Till sist började filmen. Vi satt en stund och försökte komma in i filmen, så att säga. Jag sträckte mig mot popcorn-burken och mötte Williams hand och båda drog undan handen lika fort och vi såg på varandra. Tacka gud för att det är mörkt här inne, tänkte jag medan jag satt där och rodnade. Filmen var jättebra, början var väldigt fångande och den hade oväntade vändningar hela tiden. Det var oväntade vändningar i verkligheten också för i mitten av filmen, när jag satt och försökte att inte börja gråta gjorde William den där klassiska saken när killen låtsas gäspa och lägger armen om tjejens axlar. Jag kollade på William med mina tårfyllda ögon och flyttade på popcornen och satte mig närmare honom och lutade mig mot hans axel. Helt plötsligt kände jag en liten vindpust i mitt öra och William viskade;
”Hon är verkligen vacker. ”
”Mm…” sa jag osäkert. Vem säger så till tjejen man är på dejt med!?
”Men hon slår inte en tjej jag såg utanför biografen förut”
”Nähä…” Vad tusan gör han, tänkte jag.
”Just nu sitter hon väl lutad mot en kille som inte är värd henne alls”
”Mhm…”
”Men jag älskar henne ändå”
Jag mötte hans blick och insåg att han pratade om mig. I den stunden kände jag hur rätt det kändes, att sitta här lutad mot William i biografens mörker och bara se på honom. Han böjde sig fram och kysste mig. Hans kyss var öm, osäker och helt underbar. Jag besvarade kyssen med samma ömhet som han kysst mig. Allt det osäkra och ledsamma i mig försvann och kyssen ökade i intensitet. Inget kunde ta ned mig från mitt rosa fluffiga moln nu! Förutom en sur biografsnubbe som lyste på oss med sin ficklampa och utstötte ett grymtande ljud av missnöje vilket försatte mig och William i ett totalt skrattanfall. Vi fortsatte att se på filmen i en mycket bekväm tystnad. Jag måsta säga att det var svårt att koncentrera sig på filmen efter vad som hänt. När bion var slut gick vi hand i hand hem tillsammans. Vi gick och pratade om alla fåniga saker vi gjort när vi var hemligt förälskade i varandra. Det visade sig att vi och våra bästa vänner hade betett oss väldigt lika. Det visade sig också att våra bästa vänner gillade varandra. Gabrielle hade frågat Dean om han ville bli tillsammans med henne men han hade tyckt att det kunde förstöra vänskapen. Om du frågar mig tror jag att de hade passat bra ihop. Efteråt hade han börjat gilla henne mer och mer, dag för dag och nu var han galen i henne. Vi hade till exempel tyckt att varandras nummer i klasslistan var speciella. Mitt nummer i klasslistan var 16 och hans nummer var 13, Gabrielle och Dean var 15 och 7. Vi hade tagit hemliga bilder på varandra vid biljardbordet. Jag och Gabrielle hade kollat på bilder på deras fotbollslags hemsida och han och Dean hade kollat på dansvideor på nätet. När vi kom hem till mitt hus följde William mig till dörren för att säga god natt och hejdå. Jag kramade honom bara ifall mamma eller pappa skulle se mig. Sen gick jag in och drog av mig skorna. Jag gäspade och gick in och satte mig i soffan
Jag minns dig ännu
Seveth world Part II
The very next moment he felt lumps under his sprawled out body, his hand clasping the sword. His eyes opened to see rays of light through a roof of swirly branches. The absolute silence was something rather unusual to Noah, being from a noisy part of London. It slightly scared him. He sat up, rubbing his back, the lumpy roots hurting his body. Well on his legs, he turned in an effortless try to locate the place. All that he could see was abnormally large trees, odd looking to the shape. Everything had a color of dark blue or green. He kept turning with the feeling of panic growing within him. When he had turned a couple of times he saw something. He jumped when he realized he was no longer alone. Leaned to one of the trees stood a woman with an amused smirk on her full lips. She was dressed in a long, snow-white robe dress. Her wavy hair, silvery blond, framed her beautiful face and cascaded down her body. Her icy blue eyes held a spark of amusement as she watched Noah’s confused face. Around her head something that could only be described as a crown or a diadem was sat. It was made in the purest of silver, holding stones, very similar to little drops of ice, in the elegant middle piece. It winded around her head in small branches. She gave out a small laughter before giving up the position against the tree.
“The chosen one” Her voice was calm and serene and it held a hint of contentment. She walked in circles round him, eying him thoroughly. “What may this young champions name be” The woman asked as she stood in front of him.
“N-Noah” He stuttered, still confused by the whole situation. As the single word was pronounced a small wind swept over the forest, causing the ageless woman’s hair to lift from her shoulders and sweep around her head. That little action revealed her ears, her pointy ears. All of the stories told by the old men from home came rushing back. They were stories about beings, more beautiful than any man, their skills with the bow and reading the signs of nature. She was an elf. He widened his eyes in chock, all of the happenings today had been odd, but this one took the prize by far. Elves were only characters in myths and stories told in the late hours of night, they were not real, it could not be. She seemed to be bypassed by his reaction as she seemed as chocked as him, if not even more.
“The sign. You are in fact the chosen one.” She breathlessly said, impression holding her voice. “We have to get you to the Headquarters… quick come with me!” She spun around, rapidly leaving the spot they had met. Noah hurried after, trying to keep up with the towering elf’s speed.
“Wait” He cried out “What’s your name?” He ran up beside her.
“Gayhla”
A little calmed by having a little more information about the whole situation he tried to keep up with Gayhla. He was still confused over the top but he figured there was no reason to reflect over that now. He assumed he would get more knowledge about the situation once they got to the headquarters, and if that was the case he wanted to be there sooner than possible.
They quietly paced through the mighty forest. Noah caught himself scanning the surroundings, looking to see something that told him that there was something normal about the situation. He jumped as a pair of eyes met his in the darkness. His heart almost stopped. As he looked down the creature’s body he realized the body was intertwined with a tree. This creature was a dryad. The dryad was not the only thing crossing Noah’s gaze, other small goblins crossed their path, one particularly small one stopped and barked at them for making such noise. Noah had thought they had been completely soundless. They passed a small pond, with small ferries floating on leaves. They glowed in different colors matching their hair, wings and clothes. They all spoke in high pitched voices, giggling a lot.
“Hello Gayhla” They spoke in quire and giggled directly after. Gayhla smiled at them as she took a step over a bit of the pond.
“Who are you?” One of the fairies asked. She left a trail of glitter as she flew up to eye level. She was not bigger than his middle finger and glowed in a purple light. As she waited for his answer her heat tilted to the left, purple locks falling from her head.
“I’m Noah” He answered.
“Noah… Hmph, odd name” She stated as she returned to the colorful group of constantly giggling fairies. Her behavior reminded Noah of a child, honest and unembarrassed. Gayhla laughed at her reaction; causing Noah to stumble over a rock in embarrassment.
They continued their journey and for everything odd he saw he unknowingly tightened his grip around the golden sword. He realized his knuckles were pale white and he had no feeling in his hand left so he took it in his left hand instead. After a while the trees grew more scattered and as they left the forest behind them a small, decayed cabin, covered with moss and dead creepers appeared. Gayhla bent down to be able to enter the small house. In confusion Noah followed her. The interior was as he expected, old and broken. There was bed, a table and a couple of chairs just beside the open fire.
“Why are we here? Weren’t we going to the HQ?” Noah asked, to curious to keep quiet.
I Norge
Nu är jag hos pappa i norge och här finns ett flertal olika datorer att skriva på/från så mer eller mindre varannan helg kommer jag kunna skriva. kommer göra lite tidsinställda inlägg för veckorna mellan. T.ex. kapitel från de olika historierna, filmtips osv. Kul att ni läser min blogg!
